Av Alexandra Sanmark – professor ved Universitu of the Highlands and Island.
I det här föredraget kommer jag att undersöka tingets roll i det fornnordiska samhället i allmänhet och mer specifikt för Eidsiva lagtingområde. De skandinaviska tingen, som hölls utomhus, fungerade både som parlament och domstolar. Ordet ting (Þing) betydde både ”tid” och ”möte” och termen kan därför översättas som en ”samling som hålls på en fast tidpunkt”, och det är just detta som framkommer klart och tydligt i källmaterialet.
Vikingtiden var huvudsakligen muntlig kultur, och därför finns det naturligtvis få direkta källor som talar om lag och rätt. Tingen finns dokumenterade i några vikingatida runinskrifter, men framför allt i sagor och lagar från 1200- och 1300-talen. Detta betyder inte att lagstiftning och juridisk praxis inte fanns under vikingatid. Tvärtom är lag och konfliktlösning nyckelelement för ett fungerande samhälle och de finns därför i varierande form hos alla folk, något som antropologer har visat sedan slutet av 1800-talet.
Ny forskning även har visat att tingsplatser inte utvecklades slumpmässigt utan var istället noggrant utvalda platser av de ledande i samhället. Platserna skulle vara lätta att känna igen och lätta att hitta i landskapet. Det gynnade eliten att ha så många människor som möjligt närvarande vid mötena för att delta i de politiska och juridiska aktivieteterna. Ju större antal deltagare som godkände ett beslut eller dom, desto starkare blev kungens eller hövdingens ställning längre fram. För att underlätta massdeltagande behövde tingsplatserna vara på platser som lätt kunde nås vid en förutbestämd tid som var allmänt känd, till exempel vid midsommar. I föredraget kommer några viktiga tingsplatser från Norge, Danmark och Sverige att visas och diskuteras i förhållande till Eidsivatinget.
Dag 1/sesjon 1 – kl. 10.00..
